Hon den där... Du vet
Jag klev in genom ytterdörren och insöp atmosfären(och min öl), stämningen, några dansade, andra satt i soffan och snackade. Vissa hade redan hittat sin partner och satt tätt omslingrade. Jag vet vem jag hade siktet inställt på, hon den där... Ni som vart med vet vad jag pratar om. Den där som får allt att kännas lätt, hon den där som alltid får dig att le. Jag hade hört av min kompis som hade festen att hon var där.
Det var sommar, trots att klockan började krypa upp mot tio var det fortfarande behagligt ute. Jag klev in i vardagsrummet, hälsade på lite folk, slog mig nere i soffan. Kollade runt... "Vart fan var hon? Hon var väl inte en av de som satt tätt omslingrade vid fönsterbrädet?" Oron slog mig, "hade jag kommit försent?" Jag frågade tjejen som satt bredvid mig om hon visste vart min dröm hade tagit vägen. Hon pekade ointresserat mot köket och ett hopp tändes i mig igen. Jag gick mot köket, uppspelt, nervös. Det var liksom inte så att jag var nybörjare. Men hon fick allt att pirra. Hon fick mig att känna mig som 14 igen, med första tjejen någonsin hemma hos mig. Jag går fram till henne, hälsar, ger henne en lätt kram. Allting pirrar... Vi börjar prata, jag känner hur jag bara står och ler som ett fån. Vad fan gör hon med mig? Vadfan händer? Vi glider ut i vardagsrummet igen, festen har kommit igång på riktigt. Alla står och dansar, några lite väl fulla fjortisar har tagit av sig tröjan och står på borden och röjer loss. Inget av detta tar min fokus. Mina ögon är fästa på henne. Den perfekta tjejen. Vi slår oss ner i soffan, jag med min öl i handen, hon håller i en Smirnoff. Vi sitter där, släpper inte varandras ögon. Jag känner fjärilarna i magen och undrar om hon känner likadant. Om hon också är nervös... Om hon vill samma saker som mig...? Tiden går, folk kommer och går. Vi är tillbaks i soffan igen efter en svettig runda på dansgolvet. Vi hade dansat nära varandra, lite för nära kanske? Hade jag varit för tydlig med mina signaler? Tänk om... Om hon ser mina signaler, tänk om hon gillar de...
Jag känner mig tvungen att göra något, bryta dödläget. Lite verkstad nu förfan Manuel! Jag samlar mod, hon sitter och pratar på om något som hände förra helgen, jag lyssnar inte. Jag sitter bara där, tittar in i hennes ögon, hennes underbara blågröna ögon. Jag märker att hon är klar, tar ett djupt andetag och säger; "Vad sägs om att gå till något ställe mer privat? Vi kan gå ut på verandan..." Mitt hjärta bultar i 180.... Hon blir tyst ett litet tag.. Sen säger hon; "Ja, varför inte?", tar min hand och leder mig genom folkmassan. Vi kmr ut, jag slår mig ner på en stol. Hon sätter sig i mitt knä, jag blir överrumplad. Känner att saker som inte får röra sig vaknar till liv. Fokuserar på att hålla hormonerna under kontroll...
"Nej men oj, här börjar det hända grejer" utbrister hon med ett skratt. Ridå. Jag känner hur rodnaden stiger upp för mina kinder... Jag vill bara fly, flytta utomlands. Byta identitet. Så jävla typiskt att det skulle hända just mig... Helt plötsligt avbryts mina tankar. Jag känner ett par läppar mot mina, hennes läppar. Hennes underbara mjuka läppar. Magen pirrar, allt pirrar... Är det så här det känns att vara kär?
Vi reser oss upp från verandan och smyger iväg från festen... Vi två.... Hand i hand, precis som det ska vara.
Over and out, Señor Manuel
Det var sommar, trots att klockan började krypa upp mot tio var det fortfarande behagligt ute. Jag klev in i vardagsrummet, hälsade på lite folk, slog mig nere i soffan. Kollade runt... "Vart fan var hon? Hon var väl inte en av de som satt tätt omslingrade vid fönsterbrädet?" Oron slog mig, "hade jag kommit försent?" Jag frågade tjejen som satt bredvid mig om hon visste vart min dröm hade tagit vägen. Hon pekade ointresserat mot köket och ett hopp tändes i mig igen. Jag gick mot köket, uppspelt, nervös. Det var liksom inte så att jag var nybörjare. Men hon fick allt att pirra. Hon fick mig att känna mig som 14 igen, med första tjejen någonsin hemma hos mig. Jag går fram till henne, hälsar, ger henne en lätt kram. Allting pirrar... Vi börjar prata, jag känner hur jag bara står och ler som ett fån. Vad fan gör hon med mig? Vadfan händer? Vi glider ut i vardagsrummet igen, festen har kommit igång på riktigt. Alla står och dansar, några lite väl fulla fjortisar har tagit av sig tröjan och står på borden och röjer loss. Inget av detta tar min fokus. Mina ögon är fästa på henne. Den perfekta tjejen. Vi slår oss ner i soffan, jag med min öl i handen, hon håller i en Smirnoff. Vi sitter där, släpper inte varandras ögon. Jag känner fjärilarna i magen och undrar om hon känner likadant. Om hon också är nervös... Om hon vill samma saker som mig...? Tiden går, folk kommer och går. Vi är tillbaks i soffan igen efter en svettig runda på dansgolvet. Vi hade dansat nära varandra, lite för nära kanske? Hade jag varit för tydlig med mina signaler? Tänk om... Om hon ser mina signaler, tänk om hon gillar de...
Jag känner mig tvungen att göra något, bryta dödläget. Lite verkstad nu förfan Manuel! Jag samlar mod, hon sitter och pratar på om något som hände förra helgen, jag lyssnar inte. Jag sitter bara där, tittar in i hennes ögon, hennes underbara blågröna ögon. Jag märker att hon är klar, tar ett djupt andetag och säger; "Vad sägs om att gå till något ställe mer privat? Vi kan gå ut på verandan..." Mitt hjärta bultar i 180.... Hon blir tyst ett litet tag.. Sen säger hon; "Ja, varför inte?", tar min hand och leder mig genom folkmassan. Vi kmr ut, jag slår mig ner på en stol. Hon sätter sig i mitt knä, jag blir överrumplad. Känner att saker som inte får röra sig vaknar till liv. Fokuserar på att hålla hormonerna under kontroll...
"Nej men oj, här börjar det hända grejer" utbrister hon med ett skratt. Ridå. Jag känner hur rodnaden stiger upp för mina kinder... Jag vill bara fly, flytta utomlands. Byta identitet. Så jävla typiskt att det skulle hända just mig... Helt plötsligt avbryts mina tankar. Jag känner ett par läppar mot mina, hennes läppar. Hennes underbara mjuka läppar. Magen pirrar, allt pirrar... Är det så här det känns att vara kär?
Vi reser oss upp från verandan och smyger iväg från festen... Vi två.... Hand i hand, precis som det ska vara.
Over and out, Señor ManuelKommentarer
Trackback
